Äntligen fredag – en kaosvecka går mot sitt slut

Att livet med barn inte alltid är en dans på rosor vet alla som har barn. Denna vecka har vi varit så långt ner i avgrunden som det bara går – och även om vi är på väg tillbaka känns det som att det är långt kvar.

Jag hade hörselkåpor på mig igår eftermiddag och imorse fick jag (äntligen) åka till jobbet efter 2 dagar hemma. Det säger allt. Jag ville bort från allt kaos!

Charlie har dragits med höstblåsor sedan i måndags, den andra omgången på 2 veckor. Blåsor i munnen, runt munnen, knäveck, fötter, händer och i rumpan. Och han har skrikit därefter. Ni vet så där när inget hjälper och det enda som går ner i magen är saft och Ipren i medicinspruta. Helt klart det värsta vi varit med om i barnsjukdomsväg under våra snart 12 år som föräldrar. Hur vi överlevt denna vecka är en gåta.

Jag brukar fixa det mesta i skrik/vrål/ilska men den här ljudvolymen och de sömnlösa nätterna (inatt sov jag på bäddsoffan i gästrummet för att få lite sammanhängande sömn inför jobbet) har gjort sitt till med kroppen..

Att börja helgen med en galet produktiv vecka på kontoret, instruera 2 fullsatta klasser på lunchen och svettas ur både det ena och det andra i känslobanan gör att jag någonstans känner att det finns hopp om att allt blir bra och att vi kan få till EN vecka på förskolan utan VAB. Eller så kan vi åtminstone drömma om det.

Nedan, några saker som piggat upp veckan lite mer – saker från förra helgens goodiebag ifrån våra samarbetspartners- tights&sportbehå från Gavelo. Och Nocco. Vad var livet som småbarnsförälder före Nocco?! 


Nytankad med energi efter dagens dubbelpass på lunchen. 

Annonser

Racerapport – Rosabandetloppet 2017

Jag har så mycket roligt att skriva om den här helgen som går till historien som en av de helger som jag skrattat som allra mest i hela mitt liv tror jag. Nya bekantskaper och mer tid med vännerna göra helger som dessa otroligt värdefulla. Mer om det senare i ett annat inlägg, nu fokuserar jag på helgens höjdpunkt, det allt mynnade ut i – Rosabandetloppet (fd Lidingö Tjejlopp).

Ni som följt mig här och känner mig vet att jag varit otroligt otursföljd när det kommer till att hålla mig frisk inför mina inplanerade lopp. Så bara att jag kom till start idag var en bedrift i sig.

Imorse lyckades jag deala till mig något av en sovmorgon, dvs att jag kunde hänga i morgonrock ända till klockan 10 istället för att ta Norah till fotbollsmatch före 9. Jag och killarna mötte upp M och Norah vid ishallen i Tyresö och i ensamt följe fortsatte jag därefter mot Lidingö, med ett stopp vid Värtahamnen där jag lämnade bilen och tog mig kommunalt till Ropsten varifrån Lidingöloppets bussar tog mig till Lidingövallen där tävlingscentrum låg och där jag även mötte upp Sofie, Anna, Anna-Karin, Jessica och Nettan som alla skulle springa (minus Sofie som dras med envis förkylning).


Mitt första besök på Lidingö alltså. Jag har gjort ett försök tidigare men misslyckats på grund av sjukdom men nu var det dags. 10 kilometer på Rosabandetloppet – det f d Lidingö Tjejlopp som bytt namn.

Spontant intryck är att arrangemanget från start ligger i nivå med Vasaloppsveckan när det kommer till välfungerande service och kringarrangemang! Sånt gillas skarpt av mig!

Vi startade i en sen startgrupp, 7, men ville ändå vara ute i god tid och tog således en rask promenad till Grönsta Gärde där både start och mål låg. Jag hade gott om tid för både toa och mat samt uppvärmning men ändå kunde jag inte förbereda mig för starten och den kuperade banan i förväg utan fick gå lite på känsla. Måltid på max 70 minuter och att endast gå i de värsta backarna, och njuta litegrann också.

Gänget före start. Foto: Anna-Karin.

Starten kom och gick och 150 meter efter start kom första backen. Jag gick. Jag vågade gå. Trots det drog pulsen iväg i topp och eftersom det inte finns något sätt att vila på när man springer var det bara att fokusera på andningen och hoppas på det bästa.

Någonstans runt 2,5 kilometer var jag till slut ordentligt uppvärmd och aningen gav med sig och därefter var det aldrig något problem – jag höll koll på andningen och det var mest mjölksyran i benen som jag kämpade emot.

Abborrbacken är det jag har drömt mardrömmar om så det var ingen överraskning när den väl kom ungefär halvvägs in i loppet. Jag gick igen. Och jag gick om så många. En annan grej jag snabbt tog fasta på var att ta 5 sekunder och snabbt sträcka ut vaderna mot ett träd vilket gjorde att känningarna som backarna gav försvann direkt, något jag är övertygad om gav mig fördelar i de mer flacka partierna och utför.

Om backarna uppför var branta var utförslöporna detsamma och där kändes det superhärligt att bara släppa på och öka farten. Tack Hammarbybacken.

Någonstans runt 6 kilometer var min spellista slut och var tvungen att starta om den på nytt. Passade då på att kika på klockan som visade på 38 minuter ute i spåret. Tänkte då att jag hade maxtiden på 70 minuter ganska säkert och sprang på som innan.

En kortare asfaltslöpning kändes som en evighet efter alla härliga kilometer innan det var dags för Annas backe. (En parentes här är att de stod och delade ut gifflar innan backen – jag blev illamående av att ens tänka tanken på en bulle i munnen i en brant uppförsbacke). Här var det 2 kilometer kvar och även här traskade jag på i bra tempo uppför, tog sats mot ett träd lite snabbt med vaderna innan jag kutade på uppe på toppen.

Efter klättringen fick jag veta att klockan var snart 5 i halv 4 vilket innebar att jag hade en kvart på mig att springa mindre än 2 kilometer, var runt 1,5 kilometer kvar där. Bestämde mig för att köra på och då jag visste från banprofilen att det inte var några längre backar kvar kunde jag öka något och när det var 500 meter kvar gick det i helt ok tempo för att vara jag.

I början av målrakan skymtar man klockan och jag lyckades med ansträngda ögon se att klockan inte ens hade passerat 34, det vill säga att jag hade chans på att komma in under 65 minuter. Detta betydde spurt och som jag sprang. Från förvarningen och in i mål hade jag en beräknad kilometertid på 4.12 min/km, en tid som jag absolut inte klarar av att hålla mer än ett par hundra meter maximalt.

In över mållinjen snubblar jag på tiden 64 minuter och 28 sekunder. Mer än 5 och en halv minut snabbare än jag över huvud taget hade kunna föreställa mig att jag skulle kunna springa (gå).

En av medaljerna jag är extra stolt över. Min första på 2 år och den första efter 3 barn.

Känslan efteråt – eufori och glädje. Trött har jag blivit först nu flera timmar senare. Om jag vill göra om detta? Absolut. Jag vill nog utmana mig med 15 kilometer istället nu när jag vet att jag klarar 10. Sån är jag!

Tack Lidingö för ett utomordentligt arrangemang i härlig miljö! I’ll be back!

Snapshots från helgen som var

Några bilder från helgens äventyr i Costa Brava, Spanien. Vi hade inte det bästa vädret men bästa sällskapet och en massa god dryck och mat övervägde det mesta! Ett perfekt avslut på värmen och lite extra energi inför den mörka hösten som kommer med stormsteg. Vill tillbaka!

Lunchpass & livet

Känslan när man fått sova 22-06 utan att ha varit uppe en enda gång hos Charlie – obeskrivlig. En unge som är frisk (en veckas VAB hurra!) och äter och sover därefter. Att vakna och känna sig utvilad, så skönt!

Pigg och glad kille som spanar in alla flygplan som flyger över oss. Vi lyckades fästa en gunga i en av ekarna på tomten – grymt smidigt då han är toknöjd med att sitta där medan vi fixar och rensar runtomkring.

Vardagsplaneringen fortsätter och såpass välplanerat är det att jag till och med lyckades knipa åt mig en av platserna på lunch-Shape på gymnet närmast jobbet. Många gånger är det tvåsiffrigt på kö till klasstart men ibland så har man tur. En möjlighet till träning på lunchen är guld värt då kvällarna är fullproppade med föräldramöten och träningar som det ska skjutsas till. 

Jag har en kortare jobbvecka framför mig i den bemärkelsen att hela kontoret åker på konferens till Spanien på torsdag efter lunch. Gilla på det! Sol, värme, bad, båtturer, god mat & dryck ända till söndag. Behöver jag skriva att det ska bli skönt?

Efter denna helg är vi inne i rutinerna till 100%. Charlie är cool och hänger med överallt och att det funkar med honom är typ det viktigaste. Det andra löser sig tänker jag. Just nu är det bollar, klubbor och puckar samt fordon av alla dess slag som gäller vilket gör det rätt okomplicerat att underhålla honom.