Vecka 23 och när magen blev allas egendom

Vecka 23 idag, tiden går galet fort under denna graviditet. Några veckor till och jag är inne i den tredje, och sista, trimestern.

Det här inlägget kan låta aningens negativt men jag måste bara skriva om detta fascinerande fenomen som jag aldrig egentligen upplevt så starkt som nu under min tredje graviditet. Folks åsikter, och deras tro på rätten att säga vad tusan de vill.

Till att börja med så finns det 2 kategorier av människor i min omgivning.

Kategori 1. De människor som lever som jag, aktivt och med en sund och positiv inställning och aldrig skulle säga ett ogenomtänkt ord då de vet själva hur man känner sig. Dessa människor stärker mig och får mer än gärna komma med sina kommentarer om magen då jag vet att det kommer från hjärtat och med omtanke bakom. Ni vet vilka ni är. Love you!

Kategori 2. Dessa människor. De finns överallt. I deras ögon är/var graviditeten inget positivt, inget glädjeämne. Nej, för det enda de minns är de negativa stunderna som handlar mest om vaknätter och sjuka barn, allt var så himla jobbigt och hjälp vad stora de var! Detta är de väldigt tydliga med att förmedla och hjälp om du skulle säga något annat. hur kan man ens vilja bli gravid igen?!

Kommentarer som ”du är ju så liten”, ”du äter väl ordentligt nu, tänk på bebisen” (vilket skämtsamt kommer från kategori 1 också men de känner ju mig och vet hur MYCKET jag äter och jag även kan kontra med att jag ju faktiskt äter för 2. Not). Andra intressanta betraktelser från denna kategori är ”Men nu syns det ju verkligen att du är gravid”. Jo tack, jag är i vecka 23 och bebisen skulle kunna överleva om den föddes nu – så ja, det är rimligt att det syns att jag inte bara ätit 10 lussekatter förra veckan (ligger viss sanning i det i och för sig …). Att jag tränar 4 dagar i veckan, det ska vi inte ens ta upp med denna kategori då det i deras ögon är rena självplågeriet, för att inte tala om vad det gör med bebisen. Det sistnämnda tror jag beror helt och hållet på deras egna oförmåga att kunna hålla igång och röra på sig och vara nöjda med sig under deras eventuella graviditeter, eller i livet övrigt. Den svenska avundsjukan ni vet.

Jag kan sålla rätt bra och så länge jag själv mår bra, vilket jag gör, gör det inte så mycket. Jag vet vad som jag mår bra av . Det jag däremot önskar att alla tänkte till en sekund extra innan de öppnar munnen angående sådant här för det finns blivande mammor där ute som kanske inte alltid har en jättesund relation till mat och sin kropp och i en känslig period som graviditeten är kan påverkas rätt rejält av sådana här kommentarer. Det här skriver jag då jag i några av de gravidgrupper jag hängt i har haft ämnet uppe alltför många gånger och det känns inte ok.

Sedan får jag ju erkänna att jag stundtals haft svårt att hålla tyst, har fått bita mig i läppen, särskilt när det kommer till kommentarer om främst magens storlek. Att personen som påtalat detta födde barn för x antal år sedan och fortfarande har större mage än mig frestar…

Så med det sagt, vecka 23 idag.


Bebisen är ungefär 28 cm lång (huvud till fot) och väger ungefär 550 gram.

Vår bebis hickar lite då och då vilket känns som små ”skutt” på magen. Både M och barnen har känt bebisen röra sig och Norah menar på att han kommer att känna igen hennes skratt när han föds eftersom hon alltid är så glad  (kan diskuteras) och allt ljud går ju in till magen nu. Gullunge!

 

Annonser

4 Replies to “Vecka 23 och när magen blev allas egendom”

    1. Eller hur! 7 år sen sist för mig men vet inte om jag inbillar mig men blir folk mer bittra ju äldre de blir😁😁😁

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s