När Charlie kom till världen – en förlossningsberättelse

Snart har det gått ett halvår och jag känner för min egen skull att en förlossningsberättelse kunde vara kul att ha författat – så här kommer den!

Att han skulle heta Charlie, det var klart långt innan han kom ut. Det fanns inga andra alternativ enligt mig, särskilt inte efter att ha läst igenom varenda namnlista som jag kunde hitta på nätet. Barnen körde på med Super-Charlie, Bus-Charlie och Charlie-björn och visst var han har en Charlie när han föddes, den där lördagkvällen i april.

Men vi börjar om från början (förbered er på en roman…)

Jag körde på med både jobb, träning och träning av Norahs fotbollslag ända in till slutet då jag mådde så otroligt bra i kroppen. Hellre få tiden gå än att gå runt hemma och bli knäpp tänkte jag. Och  med trean vet man ju aldrig heller. Felix som är äldst kom 2 dagar efter beräknad, Norah 4 dagar före så min gissning var att någonstans där emellan kommer trean.

Charlie var beräknad till den 18. april och kvällen den 15.e började känna lite smått att det kunde vara på gång. Vi tog det säkra före det osäkra, särskilt med tanke på BB-situationen i Stockholm där alla våra alternativ i princip nu lagts ner, och ringde BB Sophia som var vårt förstahandsval. Och dit var vi välkomna. Så vi åkte in (sovande barnvakt som fick en natts sömn och barnen visste inget). Och kort och gott var det ett falsklarm. Jag var öppen 3-4 centimeter och hade fått stanna inne och vänta in ordentliga värkar men efter 5 timmar halvsovandes på en oskön förlossningsbädd valde vi att åka hem.

Den nattliga turen in när allt avtog ganska omgående. Inte mycket sömn den natten för någon av oss.

Mamma och pappa ringdes in som barnvakter och medan vi väntade in dem hann vi klara av 2 fotbollsmatcher med Jr’s lag i det härliga aprilvädret (ösregn). Jag hade lite skämtsamt sagt att bebis gärna fick komma tidigast lördag kväll, den 16.e, då vi hade fullt upp med matcher och träningar fram till dess och det verkade han ha hört där inne för efter ett par timmar satte det igång.

Inte på riktigt men jag fick regelbundna sammandragningar med ca 10 minuter emellan. Tills M började massera min rygg lite spontant. Då satte det igång med världens fart. Helt plötsligt kom sammandragningarna med 4 minuters mellanrum och varade 30-45 sekunder. Nu blev det värkar av sammandragningarna. Fram med TENS-apparaten och lindra topparna vilket gick jättebra.

Här ringde jag BB Sophia och förvarnade dem. Därefter gick det snabbt. 2 minuter mellan värkarna och 15 minuter senare sitter vi i bilen på väg in och därefter kom det svordomar under varje värk. Så snabbt gick det undan, för att inte tala om denna, ack så välkända, smärta. Frågan om VARFÖR jag utsatte mig för detta igen hann jag också tänka. Hur dumma var vi liksom?!

(Ett sidospår angående blivande storebror F som när vi åkte in hade gått in på toa och kört någon slags segerdans och jublat över att han skulle vara storebror snart igen – lovade honom innan vi åkte att innan midnatt är lillebror född).

Vi togs emot av två härliga barnmorskor på Plan 2 och vid undersökningen var jag 7 centimeter öppen. Nu var klockan runt 20. Jag hanterade värkarna bra med hjälp av TENS-apparaten som jag inte släppte.

När vattnet gick spontant vid 21-tiden vände det mesta för mig. Bebis hade bajsat rejält i vattnet med då hjärtslagen var normala och själva förloppet löpt smärtfritt hittills var det ingen fara för honom på något sätt. För min egen del är den fortsatta delen av förlossningen fram till 22.10 det mest hemska jag upplevt i mitt liv.

Det som rörde till sig för mig var inte smärtan från värkarna. Det var smärtan från mitt bäckenbotten som kändes som att det skulle slitas itu vid varje värk. När du har en sådan smärta gör du till slut allt för att motverka känslan vilket för min del resulterade i att jag vid varje krystvärk drog ihop mina ben och arbetade mot värken istället för med. Det spelade ingen roll hur mycket TENS eller lustgas eller vilken position jag var i, jag hade bokstavligen dödsångest över detta och ville bara att allt skulle ta slut.

När klockan är omkring 21.50 har jag mer eller mindre (försökt) krysta(t) sedan klockan 21 och här har även ytterligare 2 barnmorskor, och en sjuksköterska vill jag minnas, kommit in i rummet för att avgöra vad som händer näst. För bebis måste ju komma ut. Jag personligen tyckte att de kunde söva ner mig och göra vad de ville bara jag slapp smärtan från bäckenbotten. Men de tyckte lite annorlunda.

Således beslutas det om en spinalbedövning, en slags epiduralliknande ryggbedövning som endast kan sättas en gång och håller maximalt 2 timmar. Den sattes 22.10 (enligt journal). Vilken befrielse det blev. Magnus berättar att det såg ut som att jag haft en demon i min kropp och när bedömvningen var satt och den verkade inom ett par sekunder rann smärtan av mig från ansiktet och ut genom tårna. Lite så kändes det också och helt plötsligt kunde jag skämta med barnmorskorna och jag passade även på att äta lite choklad och dricka apelsinjuice och låta kroppen vila ett par minuter.


En seger i sig att ha få spinalen satt. Här hade jag värkar för fullt men kände typ inget. 

Därefter var det dags att krysta på riktigt så att säga. Nu skulle bebis ut. Norah födde jag genom att jag satt på en förlossningspass och så blev det även den här gången. Jag fick viss värkstimulerande dropp och måste säga att med spinalbedövningen så kändes de sista 20 minutrarna innan Charlie föddes ut mest som ett enormt tryck utan att det gjorde det minsta ont! Helt galet. Här någonstans tänkte jag för mig själv att det där med epidural inte var då farligt (även om jag nu vet att en riktig epidural visst kan medföra fler komplikationer än den spinal som jag fick) och det inte alls var jobbigt att föda barn.

20 minuter senare var då stunden här när Charlie föddes, jag kunde själv ta emot honom och han var arg som ett bi från start – ett bra tecken på att han mådde bra! En helt och hållet nerbajsad bebis, men trots detta det sötaste vi sett. 22.50 blev världens en guldklimp rikare.

(Hemmavid vaknar min mamma av att Felix mobiltelefons larm går igång klockan 23 prick. Han hade satt mobilen på just den tiden så att han skulle vara vaken samtidigt som lillebror föds – hur himla sött är inte detta?!. Sen att han sov som en stock och min mamma fick leta efter en mobil i mörkret är inte lika roande).


3816 g och 51 centimeter kärlek och det växer för varje dag. 

Efterbörden kom ut med lite hjälp av oxytocindropp och efter den obligatoriska brickan med bubbel och macka (den första brickan för vår del då Södra BB där storbarnen är födda inte bjöd på sånt). Jag fick erbjudandet om att åka rullstol till vår rum men men blick sa nog allt då sköterskan som erbjudit mig rullstolen konstaterade att jag såg väl pigg ut för att åka utan fick väldigt gärna gå själv. Bebis fick dock Magnus ta, så mycket litade de inte på mig.
Då Charlie hade bajsat i vattnet ville de ha kvar oss en extra dag för att se så att inga infektioner uppstod och så här i efterhand känner jag att den där extra natten och dagen med mat serverad och full service när det gäller check på bebis var väldigt bra för oss. För hur rutinerad man än är med tredje barnet, lika orolig är man för allt som kan hända – man kan och vet lite för mycket för ens eget bästa så att säga.

Så gick det till när familjens charmtroll nummer 1 kom till världen.


Tuppkammen/tofsen har varit med från start.

Annonser

One Reply to “När Charlie kom till världen – en förlossningsberättelse”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s