Hockeytisdag med mina killar

En härlig tisdag då vi, efter en god natts sömn (tack C för att du sov som en stock), har hunnit med massor.

Intervaller på gymmet, gödsla gräsmatta (livet i villa), golfbanan i 3 timmar för Jr och M och faktiskt så fick jag sola i lugn och ro i nästan en timme när C sov sin tupplur. Underbart!

Seneftermiddagen/kvällen tillbringade vi i Globenområdet där vi spanade in Djurgårdens nya supporterbutik, och kom ut något fattigare än vi gick in – men en tröja rikare, innan vi intog första parkett på Hovet och tittade på Djurgården Hockey som presenterade årets trupp samt körde en träning med efterföljande autografskrivning.

Mycket inlevelse från Charlie.

Det här med att ta med en 15-månaders på hockey blev en svettig historia. Fördelen idag var att det var glest på läktaren och C kunde springa omkring rätt obehindrat -med mig på tryggt avstånd. Tills han spårade ur så där härligt som bara barn i hans ålder gör och ålade mest på golvet, något som resulterade i vagn resten av tiden. Resten av säsongen får han hålla sig till U12, U10 och FB matcher , det vill säga storbarnens matcher.

Min stora kille som verkligen kört idrott all in idag, förstgolf och sedan hockey. Det bästa han vet. 

Efter träningen väntade autografskrivning och kepsen pryds numer inte längre bara av DIF-damers autografer utan även av hela herrlaget. Norah som fortfarande är hos mina föräldrar fick sin tröja signad av alla killarna. Ett uppskattat jippo där barnen får chans till att byta några ord med sina idoler. 

Våga springa ensam – törs du?

Jag är en riktig fegis när det kommer till att springa själv ute i skogen, eller avlägna vägar generellt. Det finns några få ställen som känns avlägsna nog för att kännas ok, ni förstår vad jag menar – dit ingen besvärar sig att ta sig, men i övrigt så undviker jag elljusspår och liknande vilket är riktigt trist egentligen.

Personligen har jag inte själv råkat ut för något men har vänner som haft personer med hund som bokstavligen förföljt dem längs elljusspår. Och allt jag läser om i tidningarna. Galet.

Som gammal orienterare älskar jag lugnet i skogen, lövens prassel i vinden och möten med harar, rådjur som jag ibland lyckats få till, för att inte tala om hur mycket skonsammare det är för kroppen med annat än asfalt som underlag.

Sista biten hem i väggrenen på mindre bilväg. Solen har precis gått ner och det börjar skymna.

Under gårdagens pass på 40 minuter varvade jag i sedvanlig cykelvägar, grusvägar mellan villaområden och slutligen en asfalterad bilväg sista biten hem. Vägar som jag känner utan och innan och som inte går ensligt i skogen utan ligger väldigt öppet. 

Där kan jag fokusera på löpningen utan att behöva fundera på vad och vem/vilka jag kan tänkas möta längs vägen.

Var springer du? Ensam eller med sällskap?

Från solstolen till intervaller

Till på fredag är vi med endast ett barn här hemma. Felix är iväg på sin första utlandscup i Danmark, Dana Cup, och kommer hem på fredag natt och Norah har sin egenvecka hos mina föräldrar.

Om gårdagen var en dag vi inte gjorde något alls har denna måndag varit något mer händelserik.

En förmiddag hemma då jag trimmade gräs i slänten där gräsklipparen inte kommer åt och fix med altan. Charlie är nöjd med att sitta i vagnen en stund så jag passar på. Och när han väl somnade passade jag på att lägga mig i en solstol i 2 timmar och bara vara. Hur ofta händer det?

Dagens träningsplan var att springa korta intervaller på kvällen men när jag behövde kompletteringshandla till middagen passade jag på att sätta bebis i vagnen och kombinera matinköp och intervaller. Smidigt!

Bästa sällskapet – nöjd i vagnen då en massa olika fordon passeras och passerar oss.

Således, en snabb promenad på dryga 3,5 kilometer till affären följt av en omväg hem som innehöll uppvärmning, intervaller 20 st á 30 sekunder med 30 sekunders joggvila mellan.

Jag skrev tidigare att jag inte springer de korta intervallerna med vagnen men det gick bra det med, låg runt 4.30 min/km på dessa, samma tid som jag ligger på de längre intervallerna på, utan vagn. Helt ok tid tycker jag.

Imorgon är det dags för veckans långpass, 55 minuter står på schemat. Jag börjar närma mig miltiden inför höstens Rosabandetloppet som jag ska springa tillsammans med ett gäng andra influencers. 

Lida Accropark – höghöjdsbanan som blev en hit

Jag har länge varit sugen på att ta med våra stora kids till höghöjdsbanan i Lida Friluftsområde – vid bor 20 minuter bort med bil – men alla helger har varit fullbokade med fotboll och andra åtaganden och det har uteblivit.

Igår eftermiddag tog jag dock tag i det hela och alla 3 barn och jag åkte ut till Lida, mötte upp en vän på besök från stan med familj där ute och begav oss ut till banan.

Ingen väntetid, behöver ej förbokas för färre än 10 i sällskapet, och efter en kortare säkerhetsgenomgång var det bara att köra! Endast Felix och Norah körde, jag var av förklarliga skäl kvar på marken med Charlie, men vill absolut tillbaka för att prova själv.


Första banan var en lätt, grön, där barn fick testa på att säkra mellan olika ”hinder”. En bra start men också nog så utmanande för de yngre. 


Galenpannan Norah kastade sig därefter snabbt ut i ziplinen och likt en apa tog hon sig runt parkens högsta bana med ett stort leende på läpparna. Typiskt henne.

Hon hänger där uppe.

Fortsättning i blå och röda (de svårare banorna) med diverse stolpar, nät och kortare ziplines under resten av de två timmar som man betalar för vid besöket gav blodad tand hos bägge aktiviteten landar högt i listan över coola grejer i sommar!

Sammanfattningsvis en jätterolig aktivitet som enligt mig passar bäst från 6-7 år och uppått, med fördel med en förälder med på banan.