September= inställda lopp, VAB och höstsysslor hemma

September kom med väldig fart och med det alla baciller. Sedan jag skrek mitt förra inlägg har förkylningen jag haft övergått till hostan från en annan del av universum och ännu en gång blev det alltså DNS på Tjejmilen. Suger rejält helt ärligt!

Jag tog mig igenom mina första fasta klasser på SATS Stadion ( ja, hostan blev väl inte direkt bättre efter detta) med bravur om du frågar mig. Cykelklassen körde jag redan i onsdags så den hade jag koll på medan det var helt och hållet PREMIÄR för CORE som jag alltså aldrig instruerat i förut. Wihii!

Känslan när man satt passet till 99%. Helt nöjd lär jag aldrig bli, perfektionist som jag är.

Charlie var enligt förskolepedagogerna lite trött i fredags, en trötthet som snabbt övergick i snorande näsa deluxe, hosta och feber som har kommit och gått fram till inatt. Jag har hostat nätterna igenom och när jag väl somnat har C vaknat. Att säga att Magnus och jag inte är vrak vore ett understatement. Ögonen går i kors! Förskolevärldens baksida helt enkelt.

Ni som känner mig vet att jag blir galet rastlös efter en halv dag inomhus och när Charlie sovit har jag trotsat tröttheten och småfixat ute i trädgården inför hösten. Vi har buskleverans i slutet av månaden och ska då även täcka en slänt med markduk för att till våren sätta marktäckande växter där (vill inte sätta dem nu i höst då plogbilen kan gå åt hårt där – vårplanteringen hinner ta sig bättre till nästa vinter tänker jag).

Ytterligare 30 meter Aroniahäck är på ingång. I våra nuvarande buskar har vi en massa bär som snart är redo att plockas och kokas till sylt. Så perfekt att kunna äta direkt från altanen i princip.

Idag har vi även besökt vårdcentralen och fyllt kylskåpet med hostmediciner. Bokstavligen. Bra grejer är det i alla fall då hostattackerna minskat märkbart hos oss båda de senaste timmarna.  

Annonser

Inför kommande Tjejmilen

På lördag är det återigen dags för Tjejmilen. I likhet med tidigare år stöter jag på patrull i mina förberedelser. Något annat känns otänkbart.

Förra året var Charlie relativt färsk, si så där 4,5 månad, vilket gjorde det ju ganska omöjligt för mig att ens vilja fundera på att ta mig runt en mil. Tanken fanns på att promenera med barnvagn, men ärligt så kändes det inte alltför lockande att vänta till sista startgruppen innan jag skulle få ge mig iväg och därför blev det så att jag bara höll mig till att sprida budskapet för Plan Sverige om deras arbete som jag så stolt är med och stöttar och sprider sedan ett antal år tillbaka i anslutning till Tjejmilen.

I år känner jag mig förberedd så gott det går inför lördagen och då halsen som är småhes inte verkar bli sämre finns det således hopp om ett lopp i övermorgon. Vänsterbenet som fick sig en sträckning i för en vecka sedan har blivit undersökt och friskförklarat med uppmaningen att inte hålla upp med träning utan försätta med allt som fungerar, något som lättade oron i kroppen otroligt!

 Igår var jag även med i Plans kampanj ”För Henne” – i riktigt fint sällskap!


 

Aktiv vardag ger skäl för sitt namn

Andra arbetsveckan påbörjas med hejdundrande start, precis på samma sätt som vi avslutade den förra veckan som även var den första i förskolans, och skolans värld för denna höst.

För min del innebär denna vecka en sista vecka med heltidsjobb innan jag går ner i arbetstid för att få ihop en fungerande vardag för alla parter. Det är ett gemensamt beslut skall tilläggas innan någon går igång på jämställdhet och liknande. M har en möjlighet att arbeta hemifrån när det passar vilket gör att han kan lämna och hämta på ”omöjliga” tider medan jag är mest fast på kontoret, även och även jag kan lätt anpassa dagar när det krävs. Huvudsaken är att vi får dagarna att rulla på utan större motgångar. Och nej, helt ärligt är det inte för Charlies skulle jag går ner i arbetstid utan snarare för de äldre barnens skull för det är just nu de behöver oss som mest. Stora men ändå små, vi skall finnas där som kockar, chaufförer och finansiärer. Ja, ni förstår.

Måndag och tisdag har vi även min mamma hos oss, förskolan har planeringsdag idag och hon stannar en extradag och Charlie får en dag ledigt utöver planeringsdagen, vilket också gör att jag och M kan passa på att arbeta lite längre. Norah har åkt på en höstförkylning, kommer som ett brev på posten, och det betyder träningsfritt idag – ingen chaufför behövs. Felix har alltid träningsfria måndag, särskilt välbehövligt efter helgens matchbonanza.

Om någon undrar hur vi sköter vår vardagsplanering är Post-It lappas vår bästa vän just nu. Jag är lite ringrostig i Outlook och då vi inte har några fasta tider ännu på ishockeyn är inte heller lagkalendrarna något att lita på. Därför kör vi helt enkelt en veckoavstämning på söndagar och skriver upp tider vi behöver vara på förskolan (kl 16, allra senast 16.30 är vår egna tid) och när och var respektive storbarn skall skjutsas eller hämtas från träning. Matplaneringen kommer lite i andra hand dessa veckor innan vi satt rutinerna, köttbullar/makaroner/fiskpinnar är det som kommer att stå på bordet vardagkvällar. Där ligger min ribba just nu.

En helt fantastisk vy utanför vårt område en kväll förra veckan.
Lite snopet konstaterar jag även att en fortsatt sommarkänsla på helgerna lär utebli, ett par plusgrader på morgonen och kvällarna blir snabbt kyliga, om än väldigt vackra.

 

 

Hammarbybacken – ett smärtsamt återseende

Medan Norah tränade fotboll på Hammarbyhöjdens IP, skymtas i bild ovan, passade jag som tidigare planerat på att ta mig an denna garanterat mjölksyraframkallande backe, Hammarbybacken.

Det var närmare 2 år sedan jag var här sist och nog kändes det allt. I både lungorna och benen. Jag tycker att mitt flås är ganska bra men i kombination med rätt många höjdmeter så var det som att andas i en liten plastpåse, men bara på väg uppför. Sprang gjorde jag ungefär halva vägen och promenerade raskt resten av vägen till toppen och joggade nedför varje gång och när jag var nere på botten av backen kändes flåset jättebra!

Andra gången på toppen. Inte ensam – härligt med alla aktiva människor så här ”mitt i city”.

Ett härligt återseende och även om jag mest troligt kommer att ha med Charlie som sällskap de kommande gångerna (i bärryggsäck) ser jag fram emot fler toppbesök. Mindre kul att jag på rakan i skogen, på väg tillbaka till Norahs träning, snubblar på en trädrot och faller med en rejäl sträckning av hela högra benets framsida. Lagom smärtsamt, känns tack och lov lite bättre så här dagen efter.